en trummande demonstration avbrøt just skolarbetet. Fem miljoner mænniskor vandrar gatan ner. Jag vet inte vad de protesterar mot, men de kommer varje vecka.

Planerar en viralcampaign. Hade varit mycket enklare om det inte vore för det faktum att jag inte annat kan än att kalla det trialcampaign och ingen förstår någonting och jag därför inte kommer någonstans.

Vi hade 3 timmar boxning igår. Ær del av ett pilotprojekt før boxningsføreningen. Vi testas i nåt tortyrprogram som sen ska sæljas som føretagskoncept. Ingen kan røra sig. Alla har ont.

Ikvæll håller vi fest før de andra teamen. Tema drunk&horny + glamrock + porn. Vi har klætt in hela aulan i svart plast. Bananer, kondomer, shots, kondomer och bærs i baren. Det var de som børjade med att kalla teamet drunk&horny. Nu ska de få svar på tal. Porr porr.

Næsta vecka ær det 15 års-jubileum før Kaospiloterna. Under fredag den 6th oct kommer en ny internationell styrelse på 25 pers samt ny rektor (!) presenteras. Sen fest før 600 pers. Jag ær i the yardgroup. Vi ska skapa god atmosfær, men Karen ær gud och styr med jærnhand. Det ær hennes fest. Hon har varit hær forever.

Torsdag morgon. Check-in. Peppad inför dagen. Sara kommer in i vårt rum. Berättar att Niklas inte är med i vår grupp längre. Lärarna har tagit bort en från varje grupp. Dynamiskt var ordet. Vi ska lära oss hantera oväntade händelser. I vårt fall var det film-killen. Och vi måste filma och edit idag. Inte imorgon. Ja, det är väl bara att tänka om.

Måndag morgon. Släntrar iväg till skolan. Check-in. Utmattad efter helgens bravader, med en känsla av liten sorg. Tror att Larry varit här. Att han kanske åkte hem i morse. Eller så har jag bara drömt, ja hittepå. Attackeras av 3 timmars lektion i projekt management, classic version. Snabbt, sen uppgift: att göra en projektplan med hjälp av diverse metoder och hit och dit. Bara å gört, i grupp likamed de som du delar bord med. Leverera om en eftermiddag + en förmiddag = tjugofyra timmar. Lunch. Känns bra. Gruppen, vi som nu gjort en del och lärt oss en del... ja just vi, går hem till Nanna. Stor lägenhet. Inte skolan. Bara å gört. Miljarder meter av diskussioner, ett projekt uppdelat i helt odefinerbara delar, projektmedlemmar spridda med privatlivets vind och nån timme på Nannas säng senare tackar jag för mig denna dag. Släntrar vid åttatiden hem. Och släntrar snart iväg igen på bio, ser "vägen till guantanamo" och känner att... utmattningen innan bara var en förkänsla.
Tisdag morgon. Grupp möts kl nio. Snabba ord, saker görs en dit å en hit, någon poppar idé hit, tvåhundrafyrtio andra svarar med att poppa idé dit. Jag och Johannes klär oss i jobbarhatt och ger oss in i redigera-text-med-en-gammal-skit-dator-projektet. Vilket var väldigt roligt... för vi skrek hårda saker samtidigt som vi skrattade högt och väldigt snälla och var meanmachines och stupid bitches och jag vet inte vad. Och sen var vi klara... trodde vi, men några fil-skickningar senare insåg vi att vad vi än gjort så spelade det inte längre någon roll. Folk börjar få sepeblicken, en halvtimme innan deadline får vi ut något sorts material, som på tio minuter repeteras in av de som ska, ja det var ju de som ville, presentera. Jäkla skitpresentation. Jäkla skitjobb. Och ett försök att utvärdera efteråt. På fem minuter. Inser än mer hur konstigt det är att vara en massa nya personer, ihopsatta såhär, som fastnar i vissa roller, söker sina roller eller bara vill testa runt lite överallt.

Går förbi stampuben mittemot skolan, tar en kanske två öl med Mille som varit lärare för Frontlöparna (motsvarande kp-highschool) och känner att summering och fundering och efterpratning fanimig e en bra grej. Diskuterar hur man bäst kör igång ett projekt i grupp, och hur man hanterar... situationer.

Onsdag morgon. Check-in. Trött liten människa vinglar ned mot skolan, litet gult valv och sen sitter man i sin stol igen. Ny uppgift. Dynamisk form av förra. Trodde jag. Men så kommer Kasper in i kostym. Och Peter, veckans lärare, berättar att från och med nu, kl 9.30 onsdag morgon till och med fredag kl 11.45, så är allt hittepå på ett annat vis. Klassen är ett videoteam, Kasper vår projektmanager, Peter vår klient och Bjarne vår coach som bara får ställa frågar inte ge några svar. Vi uppgift är att göra fem promotionfilmer om skolan inför dess 15 års jubileum. Fem grupper. 3 gates som måste passeras: projektplan, idé, säljpryl, tidsplan, swotplan, stakeholderanalys på outcome och produktion, storyboard, ganttscharts, filming, bokningar av olika möten, rekvisitafix, budget, aktörer....
Inför varje gate ska miljarder saker utförts och dessa saker måste sedan godkännas av Kasper, i liten kostym, i litet rum, någonstans på skolan. Boka tid, fixa representant, sälja in skiten på 10 minuter. I gate 3 har vi en timme på oss med kamera. Vi har enochenhalv timmes editing-tid efter det. Vi har 15 min enpersons-crashcourse om hur kameran funkar. En person i vårt team får under en timme lära sig editing. Bara å gört.
6 timmar senare, 20 minuter innan Sara ska gå in till Kasper och på tio minuter sälja in hela vårt allt, gate 1, och få ett GO, inte ett no go för då är vi körda för resten av natten och får göra om, så kommer vi på själva idén. 6 timmar av diskussioner. Frustrationer. Prat. Prat om prat. Prat om inte prat men inte heller om något annat och nej jag håller med eller alltså ja jag håller inte med och jo vad kul ja vi gör istället såhär.
Men vi satte den första gaten. Kände mitt på dagen att såhär ska det inte vara inte ska vi väl tryckas ner i skorna och alla kännas helt onda och fel mot varandra, och hat, men sen kändes det bättre men så var någon visst ute och grät på toaletten och så hade man väl visst fel. Igen.

Klockan åtta var vi färdiga. Hem och laga mat sa jag, men så kom någon och ville prata och summera dagen så jag hamnade visst på Risras. Roligt för vi hann prata, finns ju miljarder man inte pratat med förut och det är lika jäkla roligt varje gång för man har så jäkla fel fel fel med allt man tror att man vet om alla hela tiden.

kärlek

Vet inte vad som hände.









Men han hade helt plötsligt ingen näsa.

90 grader. 75 grader. 60 grader. 40 grader. 30 grader. KOGE OG KULOR.
60 grader. 40 grader. 30 grader. SKRYNLoGT.
60 grader. 40 grader. 30 grader. FYNDTVAET.
40 grader. 30 grader. KOLD.
ULD. 30 grader. 20 grader.

UDEN FORVAESKE
1200
900
600
KORT
KOLD

Stoppade in min tvätt. Hm. Äh. Inte 60 grader. Tar lång tid. Kör på 40 grader KOGE OG KULOR istället. Sätter mobilklockan. Ringer om en timme. Går upp 5 trappor. Blajar runt lite på rummet så där som man gör i ett kalt rum utan tv, tidningar, böcker, möbler, telefon. Tänkte äsch, och gick ner 5 trappor efter 45 minuter.

INBLOTNING/FORTVAET
FORVAESKE
VAESKE
SKYLNING
FYLINGE
CENTRIFOG
STROG/EFTERSKOLNING

Pedagogik och teknik i en salig blandning sa mig att maskinen höll på och vaske.
Danmark: 40 grader är en timme, tänkte jag och gick 5 trappor upp.

Ner igen en kvart senare, när exakt en timme och kanske lite till gått.

SKYLNING.

Ja, den sköljer! Står och tittar på maskinen. I fem minuter. Inget händer. Jag går upp 5 trappor.Det är antagligen en idiotisk dansk 120 minuters maskin. Hänger runt. Går ner efter 15 minuter igen.

SKYLNING.

Tvättmaskinen jobbar i cykler, kan jag nu berätta. Börjar känna igen mönstret. Brus, stillhet, ubercentrifugering, ubercentrifugering + brus, stillhet, ubercentrifugering + brus, stillhet, ubercentrifugering + annat brus, stillhet, "avloppsljud", stillhet.

Tittade fem minuter till. Tänkte att ja men nu är det liksom på väg och bli FYLINGE. Men så precis när spänningen är olidlig OCH SNART KOMMER LYCKAN BLI TOTAL så börjar
maskinen om ett varv till.

Går ut på gården. Hittar grovsoprummet. Tänker "Jaha" och går in. Tittar på maskinen.
I fem minuter. Hittar en pall. Tittar på maskinen sittande i fem minuter. Och fem minuter till. Drar mig till minnes att nån sagt att sitta så här kan upplevas som rogivande. Står nu upp. Biter mina naglar. Sitter på maskinen. Det känns som om jag spelar på lotto. På väg att gå men kan inte slita sig för tänk om FYLINGE kommer.

Ger upp. Fan lite världsvan får man väl vara. Går upp fem trappor och sätter mig på sängen,
äter lite solrosfrön och surar. Efter två timmar går jag ner och maskinen är klar. Stoppar
i nästa maskin. Och sätter igång torktumlaren. Har nu LÄRT MIG NÅGOT och knappar därför in finaste fintvätten typ 20 grader varmt. Maskinen markerar då KORT + 600. Tack.

Tar postmanskliv uppför fem trappor och svetten rinner jag kan inte andas. Ramlar fram över det sista trappsteget. Där står mina två försynta danskor till rumsgrannar som jag aldrig träffat,
men hört!, och städar. Flåsar fram hej och skaka hand och danska ja svenska tihiiii. Jag för mig
så konstigt när jag ska artikulera tydligt så nu tror de att de bor granne med en Ulla-Bella.

Ungefär såhär psykadeliskt kändes det att lagom lördagstrött sitta med på en dansk födelsedagsmiddag. Liksom inne i en rosa bubbla med plussenuss som avskärmar en från hela världen samtidigt som man sitter fast.

ett s.k. djur.

Johannes ville visa oss staden. Så han tog oss med på sightseeing. En bil, en Johannes och en karta fick vi sen brummade vi iväg. Vi fick se bambisar i en djurpark, ghettot, en bazar, finaste husen, bästa parken och havet. Johannes berättade lite om ditt, lite om datt, och ibland började han skrika yla och hoppa runt för att, som det sen visade sig, avleda uppmärksamheten från alla danskar som liksom inte passade in i hans sightseeingsaga. Det finns enligt Johannes en spextradition bland danskar, som alltid ger sig till känna i utflyktstider. Trots vår käre dansk tappra försök att benåda oss denna syn, så hann jag se minst en dansk tjej ta på sig lajvoverall och dra en hink över huvudet och uppträda för sina kamrater. Sen hittade jag en tjej som stod under ett träd med nyckelpigsparaply, med hela gänget samlat runt sig. De applåderade och fotade. Frågade Johannes om jag fick mata bambisarna med dessa konstiga varelser, men då ändrade plötsligt sightseeingen riktning mot några mongosarna som gick på lördagspromenad lite längre bort.

Resultatet av veckans projektarbete börjar växa fram. Vi fick i måndags uppgiften att planera en workshops-dag inför nästa års EuroGel conference. Deadline idag tors kl 14, då resultatet ska mailas iväg till Mark, arrangören. Sen åkte vår teamleader till finland.

Så, 35 personer lämnades kvar i ett rum, med en uppgit och en deadline. Kaos. Kaos. Kaos. Kaos. Förra året resulterade i storbråk då ngn sorts hierarkisk ordning och vissa ledarskapsfigurer liksom stöptes fast från första dagen och andra kände sig undantryckta. I vårt fall blev det precis tvärtom. Totalt plain.

Ingen ledare. Ingen är helt bestämd om något. En "speakerslist" (räck upp handen och du skrivs upp på lista och så får alla säga sitt tur och ordning) spikades. Och det hela gick så klart åt helvete. Det är helt omöjligt för 35 personer att enas, prata, kommentera varandra, föra diskussionen vidare... med eller utan speakerslist. Medans en säger sitt sitter resten och funderar på vad just de vill säga. Vilket är helt förståeligt, då vi inte kunde kommentera när vi ville, utan pga det idiotiska sytem vi valde att skapa var tvungen att vänta på vår tur. Förutom de 200 ggr när regelverket frångicks. Och de 300 ggr när det inte alls kunde gå för sig. Blandat med spontanutropade röstningar, bråk, total enighet i 10 minuter tills någon helt plötsligt säger tvärtemot.

Jag grät. Låg på golvet, mitt i ringen vi satt i, och bankade mina nävar i golvet.

Dag två så ställde sig så äntligen någon upp, det är väl det man är här för att lära sig göra, och sa: Vänta. Kan vi inte bara utse två-tre som bestämmer struktur. Inte den kreativa processen och vad vil vill planera, bara hur. Ja! Sa alla. Som vanligt. De tre som ansvarar för praktiska bestyr i teamet denna vecka fick så ta över ledarskapet, eller skapa ledarskapet. De var borta i fem minuter. Och kom sen tillbaka med en tidsplan och en arbetsplan.

Vilken lycka. Ja. Vi har nog alla lärt oss ett och annat av detta.

Jag och Gaute satt igår i och skulle få ihop vår del skriftligt. Vid femtiden sa vi hey! orkar inte sitta här mer! och gick över till Risras på andra sidan gatan, skolans stampub. Gaute rökte vattenpipa, vi tog en öl och knappade ihop skiten på datorn. Hela klassen var där, med sina datorer.

Jag bar upp min nya 90-säng 5 trappor idag. Innan det lyckades jag få stackars Peter att med mig kånka 2 resväskor, dataväska, handväska, bord och fåtölj från Mejlgade hela uppförsbacken upp hit till Tordenskjoldsgade, Trojborg. Sen de där 5 trapporna upp, som en liten final. Låg som två sparrisar på min matta i en timme. Hade inte mage att be honom vänta på sängleverans.

blå säck i plast. med gula handtag som skar in i mina händer och i mina axlar, när jag försökte byta grepp. Jag var nära döden jag lovar. Inte ens för första gången i år. Jag har köpt klädhängare jag har köpt köksprylar jag har köpt lampor från det där stället så många gånger. Så många gånger och jag har svurit velat döda och dö och lovat aldrig igen nej men nu är det ju sista gången nu är jag ju klar. Men det där jäkla varuhuset har ruinerat mig igen. Och skurit sönder min kropp och sjöl med sina tyghandtag med broderad logotype. Men rummet är fint nu.

Satt på busshållplatsen vid Norregade, en kvarts väntan på nästa buss. Tunga påsar paket och pappkartonger kedjar mig fast vid hållplatsbänken. Folk passerar. En gubbe, i så kallad pappa-ålder, klädd i jeansjacka och lilla jeansbrallan, någon liten t-shirt och mosig kind sätter sig brevid. Softar en stund. Lägger av en spya rakt framför sig. Genomskinlig. Klockan 15 en söndag. Torkar ögonen. Drar på sig ett par glasögon och sen var det inte mer med det. Danmark, jag säger då det.

Om ni undrar vad jag gør. Så ær jag i Danmark. I Århus, en liten stad vid havet. Båtar kommer sækert hit, det vet jag før en i ett av de andra teamen på skolan seglade visst hit alldeles nyss, och båtar åker hærifrån, om inte annat nær killen i teamet ær klar med sitt i denna stad. Sitter i ett vardagsrum. Någon annans vardagsrum. Ett danskt. Snygga møbler. Jag kan leva med det. Har ett rum i Trøjborg, på Tordensjoldsgade, men ingen sæng så jag kvartar hos Mille från skolan tills jag lyckas ta mig ivæg till Ikea. Århus har ett alldeles eget Ikea. Århus ær en vældigt sætt liten pluttinuttstad, och jag ær vældigt sæker på att jag kommer få precis lagom nog av allt sådant och gladeligen om några år simma æver havet, bort hærifrån.

Men jag har ju precis kommit. En vecka sen, men det kænns mer som 7-8 veckor sedan. Har varit intensiva tider det senaste. Nytt land, nya språk, 58 nya bæstisar eller var det kanske just det man inte behøvde vara, bagage som kommit bort kommit fram men till fel blandats ihop och till slut precis nær magknipet och trøttheten blev lite væl påtaglig dykt upp utanfør dørren. Och den væska som sekunden innan innehøll allt allt allt jag haft av værde och nej hur ska det gå jag har ingenting mer i livet en den væskan INGENTING och nej det går inte att ersætta och hjælp och sorg hur ska jag gå vidare. Den innehøll visst bara ett par linnen. En påse med sladdar. Några tomma svart anteckningsbøcker och lite strumpor.

Jag flyttar ivæg framåt høstkanten. Ska om planerna føljs hejochhå vara borta i tre år och jag packar några linnen. Linnenlagerpålager som vinterkostym. Så jækla kass på pack att jag førtjænar ett kok stryk.

Førra lørdagen efter sorgset avsked med såndær gråt som gær att man inte kan andas prata och snor bara rinner och allt liksom klibbar ihop. Hem till Mille, som alltså går i min klass. Eller i mitt team. Team 13. 35 st snacksaliga jævlar. Levde røvare på dansk middag, jagade bagage, færsækte færstå var jag var, hamnade i en bar med fler från skolan, sen på en gatufest i regnet tillslut på ett golv i ett køk med den lilla dos svenne som finns hærikring.

Tittade på mitt rum. 5 v. Utan hiss. Fick fær mig att toan var i kællaren, och dusch, och att det knappt fanns eluttag och allt mæjligt mer men som vanligt, eller kanske inte som vanligt men liksom det har ju hænt, så var det hela lite av en øverdrift av en underdrift eller nåt. Kikade in rummet idag och det fanns visst två toalett precis utanfør dørren dusch och kæksutrymme och trinettkøk och ja. Ja minnet, det kan ibland spela en ett spratt. Fantasin också.

35 små skolkamrater slussades så ut, med buss, 4 timmar bort. I måndags. Har førstått att vi færdades uppåt norr. Till Åsen før en veckas teambuilding. Jæklar vad det pratas. Och spexas. Skolan før otæmjd kreativitet fick oss att sætta samman en massa improviserad teater, terminsplanen gicks igenom - ser hoppfullt ut med en massa roliga færelæsningar och projekt och coachningssessions och konferenser och boxning och hur mycket mer som helst. Tur det eftersom skolan kommer ruinera mig ner ner ner långt nedanfør ruinens brant. Mycket øl har druckits. Mycket prat pratats. Och førvirring før den snabba uttryckningen ur mitt sammanhang in i ett nytt sammanhang som liksom kænns helt autentiskt och ju ær det men fan hur snabbt kan det gå? Hjærtat hængde ju inte med. Mer prat. Så många mænniskor. Från så olika platser. Mycket i bagaget. Kænns unga. Yngre æn vad jag ær van vid. Tydligen dags att vænja om. Sa till Søren att hurrudu du ær bara tjugotvå och iochførsig har du ju kanske lite i huvudet ændå. Han tyckte jag var arrogant. Då skrattade jag och klappade på honom før Søren han ær søt.

Massstædning efter veckans hærjningar på lilla Åsen, en liten gård med en gammal teater ute på de stora fælten ja dær upp i norr. Bussluss 6 timmar till Køpenhamn. Dumhuvudet som skriver læmnade sovsæcken i bagageluckan och bullrumpan var inte mycket till hjælp. Jag och fem danskar hamnar i ett nytt snyggt vandrarhemsrum. Tvingas i væg på cocktailmingel før att representera. Mingla. Jag har ju minglat, pratat om ingenting, och liksom hejdå vem e du och vad tycker du hela veckan. Blablablablablablabla.

Låg sedan upp halva natten med mina små danskar. En lång diskussion om vilka djur som resten av teamet ser ut som. Nanna inledde starkt med att sæga att hon såg ut som en fisk før att liksom rættfærdiga sin utlæggning som dærefter fæljde om resten. Jag ser ut som en mus sa hon. Jag var tvungen att hålla med om fisken før hon tyckte ju att jag såg ut som en mus. Eniga om att Henrique ser ut som en lama. Gregers, en snæll rakad vessla.

Konferens på det stora biblioteket i Køpenhamn. EuroGel Good Experience. Visuella, datoriserade solsystem som visar vad som hænder på aktiemarknaden i værlden, varje føretag representerat av en planet/stjærna. Roligt nær det blev svarta hål. It-boomen skulle ha utplånat hela datorn. jag sæger då det. En kille vid namn Ted pratade om sina førsøk att sakta ner trafiken utanfør hans hus. Genom att lægga øverkørda dockor på vægen, bæra ut sitt vardagsrum. Skapa før att førændra. Voc visade foton och film, i ASCII. Deep Throat framstod som en vældigt sensuell film avbildad i ASCII. En dansk minister pratade om Randers. Danmarks mest kriminella plats. Roligt. Hillbillies och mørdare. Men nåt nytt projekt høll tydligen på att få Randers på føtter igen. Sådetså. Kontoret har så bestæmt.

Cocktail som hejdå. Bussresa 4 timmar fredagkvæll med mycket mycket øl øl øl tillbaks till Århus. En vælkommenfest på skolan væntade. Bussresan spårade hyfsat snabbt ur och blev en enda charter/Åre-95 upplevelse. Efter halva vægen steg 5 kycklingar, ta mig bokstavligt på det, på bussen fyllde oss med lakritssprit och tvingade oss att gissa låtar och det var dans och tjo och tjim, å andra i bilar utanfør fønstret ville visst också vara med.

Væl framme på Kaospiloterna slængdes vi så ut framfør de andra teamen och kalaset fortsatte till någonstans kring 6 på morgonen. Men något måste gøras åt musiken. Fyfan vad kass musik jag kænde mig som om jag var på høgstadiedisko.

Sova får jag gæra imorgon. På Ikea nær jag ska prova ut sæng.