Apropå ingenting, har du bråttom någonstans? Det ser nämligen ut som om du har bråttom någonstans, och vi är ledsna att säga att det inte klär dig. Varför? Låt oss för en stund tala klarspråk: du är ful i bråttom. Så, slå dig ner här hos oss, släpp till, var oss vacker för en stund. Var oss lika vackra som vi är vackra. Det enda som här finns är känslan, och man får aldrig, som för jävligt ful i bråttom nu gjort, glömma den här känslan.
måndag, september 04, 2006
blå säck i plast. med gula handtag som skar in i mina händer och i mina axlar, när jag försökte byta grepp. Jag var nära döden jag lovar. Inte ens för första gången i år. Jag har köpt klädhängare jag har köpt köksprylar jag har köpt lampor från det där stället så många gånger. Så många gånger och jag har svurit velat döda och dö och lovat aldrig igen nej men nu är det ju sista gången nu är jag ju klar. Men det där jäkla varuhuset har ruinerat mig igen. Och skurit sönder min kropp och sjöl med sina tyghandtag med broderad logotype. Men rummet är fint nu.
Satt på busshållplatsen vid Norregade, en kvarts väntan på nästa buss. Tunga påsar paket och pappkartonger kedjar mig fast vid hållplatsbänken. Folk passerar. En gubbe, i så kallad pappa-ålder, klädd i jeansjacka och lilla jeansbrallan, någon liten t-shirt och mosig kind sätter sig brevid. Softar en stund. Lägger av en spya rakt framför sig. Genomskinlig. Klockan 15 en söndag. Torkar ögonen. Drar på sig ett par glasögon och sen var det inte mer med det. Danmark, jag säger då det.
Satt på busshållplatsen vid Norregade, en kvarts väntan på nästa buss. Tunga påsar paket och pappkartonger kedjar mig fast vid hållplatsbänken. Folk passerar. En gubbe, i så kallad pappa-ålder, klädd i jeansjacka och lilla jeansbrallan, någon liten t-shirt och mosig kind sätter sig brevid. Softar en stund. Lägger av en spya rakt framför sig. Genomskinlig. Klockan 15 en söndag. Torkar ögonen. Drar på sig ett par glasögon och sen var det inte mer med det. Danmark, jag säger då det.
