Johannes ville visa oss staden. Så han tog oss med på sightseeing. En bil, en Johannes och en karta fick vi sen brummade vi iväg. Vi fick se bambisar i en djurpark, ghettot, en bazar, finaste husen, bästa parken och havet. Johannes berättade lite om ditt, lite om datt, och ibland började han skrika yla och hoppa runt för att, som det sen visade sig, avleda uppmärksamheten från alla danskar som liksom inte passade in i hans sightseeingsaga. Det finns enligt Johannes en spextradition bland danskar, som alltid ger sig till känna i utflyktstider. Trots vår käre dansk tappra försök att benåda oss denna syn, så hann jag se minst en dansk tjej ta på sig lajvoverall och dra en hink över huvudet och uppträda för sina kamrater. Sen hittade jag en tjej som stod under ett träd med nyckelpigsparaply, med hela gänget samlat runt sig. De applåderade och fotade. Frågade Johannes om jag fick mata bambisarna med dessa konstiga varelser, men då ändrade plötsligt sightseeingen riktning mot några mongosarna som gick på lördagspromenad lite längre bort.